Att finna motivation & glädje i vardagen
Jag är nog expert på att inte finna någon motivation eller glädje i något jag gör i mitt liv. När jag var ynge hade jag min kärlek till basketen. Men när åldern var inne när man var 14år var basketen inte längre något jag ville spendera mina kvällar och helger med. Då var det kompisar och pojkvänner som var prio ett.
Jag saknar att finna glädje i det jag gör. Att ändå välja att se mitt pluggande som något positivt och att jag faktiskt klarade det tillslut oavsett om jag nu fixar det via Komvux, istället för att bara skita att fullborda min utbildning, trots att jag inte tog någon student och drack skumpa på ett rangligt lastbilsflak och viftade med någon vit mössa man aldrig kommer använda igen. Men såklart ser jag det mer som ett misslyckande, att jag svikit mig själv och mina närmaste, då går tankarna direkt till mamma speciellt. Hur jag och systrarna och mamma satt flera år före jag ens gått ut 6:an, hur dem skulle stå där och glädjas med mig, vifta med någon skylt med den skämmigaste bilden på mig som liten.. Det känns varje gång jag tänker tillbaka på dem gångerna, hur stolta dem skulle vara över mig.
Jag skäms av att säga att jag går på Komvux, att jag blev tvungen att hoppa av sista året på gymnasiet och att ingen student firades. En kommentar som jag alltid får höra och ekar fortfarande dovt i mitt huvud när jag säger att jag inte gått ut gymnasiet: "Va!? Seriöst? Så du har inte tagit studenten!?" - Vilket jag då svarar med ett såntdär äckligt fejkat halvsnett fult leénde: "Nej, sa just det. Jag går på komvux nu och pluggar färdigt till undersköterska!" - Då kommentaren tillbaka: "Oj, jaha .. Ah, men shit att du inte tagit studenten, det var den bäääästa dagen i mitt liv, hade så jävla kul .. och för att inte nämna hur bakis jag var dagen efter. Du har verkligen missat något"
Jasså? Har jag verkligen det? Om jag tänker efter riktigt ordentligt. Nej! Jag har inte missat något. Inte enligt mig, att jag som sagt inte hoppade på ett lastbilsflak och viftade med en vit mössa för äckligt mycket pengar stör mig inte alls. Det gjorde det till en början. Där när alla mina vänner tog studenten, som man då pratat om så länge, den dagen, studenten.. Just den perioden sved faktiskt. Men dendär dagen efter, ah, den missade jag iallafall inte. För trots att jag inte tog studenten, så såg jag lyckan i mina vänners ögon och unnade dem deras lycka den dagen och följde med och firade deras student. Så nä, jag har inte tagit studenten, jag har inte missat något. För oavsett studentklänning, balen, mössan, lastbilsflaket, ja allt dedär. Trots det, så får jag min utbildning till slut. Och det är ju ändå varför man går skola? För att nå sin utbildning och sen ta sig vidare som en vuxen individ i det verkliga livet, att få ett jobb. Det är ändå det alla strävar efter i slutändan. Och det är just det jag kommer få, jag får min underbara utbildning som undersköterska, och för den här gången, som är allt för sällan, så är jag jävligt lycklig att jag valde att fortsätta mina studier på komvux!
Det var inte alls tänkt att detta skulle bli ett galet långt ínlägg om mina tankar just nu. Men jag kände att jag måste få det svart på vitt att jag är ändå jäkligt stolt över mig själv. Jag måste tänka positivt! Jag grejade det. Och det är i mitt val av att gå på komvux jag nu känner lycka i att jag ändå lyckats, och det har varit mitt enda mål. Så tack mamma, för min envishet, det lönar sig alltid i slutändan.
Sådär, det var bara det jag ville få ur mig. Nu ska jag ta mig ut på en intervall-runda, sen blir det en kväll på soffan. Ha en fin måndagskväll :-)
